Prolog

Göteborgs fall; hur Camarillans starka borg och kil i Norden blev ett förorenat näste för den blodtörstiga Sabbaten var en tragedi som skakade Europas besläktade och hängde över kontinenten som ett mörkt moln av förödmjukande minnen.

Det har alltid funnit oroshärdar i Europa; platser där Sabbaten förskansat sig för djupt för att Camarillan ska kunna driva bort dem. Söderut, österut, i Ryssland, och så i Norden förstås. Norge och Finland är sedan länge två starka Sabbatfästen. Som mer isolerade från kontinenten har de varit svårare för Camarillan att nå.

Sverige var den kil Camarillan förlitade sig på för att hålla situationen under kontroll när Norge och Finland oväntat slog sig samman för att tvinga Camarillan ur Norden och etablera en svensk Sabbat. Göteborg, en strategisk nyckelpunkt och en av de viktigaste hamnstäderna på dessa breddgrader, var en av de första städerna som attackerades och till slut föll.

Med detta styrde sålunda Sabbaten ensam Norden. Sabbatens övertagande av Göteborg innebar att Camarillan fick erkänna sig besegrad och utdriven ifrån samtliga dessa länder. Men hon glömde aldrig och gav heller aldrig upp hoppet om att kunna återta den förlorade marken.

I nästan 150 år har detta bokstavligen hängt över Europas camareliter, där Sverige legat mellan Finland och Norge som en kombination av Sabbatterritorium och ingenmansland.

Gränsen mellan Danmark och Sverige blev frontlinjen för det konstant rasande kriget mellan sekterna. Danmark accepterade sin nödvändiga funktion som gränsvakt mellan Sabbaten och resten av Europas besläktade. Konflikter mellan Sverige och Danmark var sällan frånvarande, även om intensiteten i dessa konfrontationer varierade stort från ett decennium till ett annat. Samtidigt växte sig Sabbaten stark i Skåne och rotade sig till den grad att kritiska röster inom Camarillan började ifrågasätta om det alls fanns en vilja att återta svensk mark och ställde Danmarks roll som en plattform för en invasion kontra dess roll som grindvakt mot varandra.

De enda egentliga intrången av Camarillan har gjorts via Danmark riktade mot Malmö, en stark fiende med flera satelliter av sydsvensk Sabbat som organiserat sig. Resultatet har varit skärmytslingar som böljat fram och tillbaka genom åren men åstadkommit lite.

En ny, kontroversiell taktik lades sålunda fram; att förbipassera Malmö helt och återta Göteborg via Fredrikshamn för att slå in en ny kil som skulle skära av den sydsvenska Sabbaten från Norge. Förslaget mötte motstånd från flera håll inom Camarillan som allt för riskabelt och en onödig uppdelning av resurser, men fick i slutändan tillräckligt med stöd för att kunna genomföras. Kallelsen att återta denna stad som varit en plågsam förlust manade flera vampyrer att resa norrut för att delta.

Fem besläktade framträdde och bildade ett krigsråd som ledde offensiven från olika positioner runt Göteborg. Deras identiteter och kvalifikationer hölls hemliga av säkerhetsskäl och deras order fördes nedåt i Camarillans led via utvalda löjtnanter. Striderna handlade i början främst om resurser och information, det mänskliga nätverket och olika insatser med ghouler. Men våldet trappades upp och allt oftare möttes besläktade på slagfältet. De stridande vampyrerna delades upp i två huvudgrupper:

Trupp Nord, den större gruppen, också känd som Hammaren, hanterade de större nordliga områdena. De såg hårdare strider och led högre förluster, men vann även segrar mot odds som ansågs i princip omöjliga. Den rådsmedlem som direkt ledde dem fick rykte om sig att vara en excentriker vars planer tog sig en mycket intuitiv form och, utifrån sett, lätt liknade ren dumdristig galenskap. I slutändan gav de, trots detta, segrar där andra ett till förluster. Denna rådsmedlem var endast känd under kodnamnet Råttan.

Den andra gruppen var Trupp Syd, eller Kappan. Dessa besläktade opererade i centrum av staden och de södra områdena. Deras aktioner var subtilare och de hanterade även maskeradbrott och uppstädning. De styrdes med en närmast kirurgisk precision av en annan rådsmedlem som var känd under kodnamnet Katten; en person som snabbt framstod som raka motsatsen till Råttan i sitt temperament och metoder.

De övriga rådsmedlemmarna, deras roller långt ifrån så definierade utåt som Kattens och Råttans, benämndes med kodnamnen Elden, Repet och Oxen.

Kapitel Ett

Göteborg tog tio år att återta och utnämndes officiellt till en legitim Camarilladomän hösten 2013, men var under ständigt hot utifrån. I november samma år så chockerades flera av Göteborgs vampyrer när nyheten kom att Sabbaten, utan förvarning, slagit till mot Kungälv och brutalt dräpt de cotterier som hållit området. Precisionen i attacken, som inte lämnat några kända vittnen vid liv, höjde frågan hur Sabbaten kunde ha en så pass detaljerad kunskap om Kungälvs försvar. Somliga fruktade att detta bara var den första attacken och att nya anfall mot själva Göteborg snart var att vänta. Rykten gick även att klan Brujah fått ett erbjudande från Rådet att återta Kungälv i utbyte mot att få staden som egen domän, men att interna splittringar ledde till att klanen aldrig agerade på erbjudandet och flera av dem valde att lämna domänen efter detta.

Samtidigt som Göteborg förklarades vara en Camarilladomän så trädde två av dess rådsmedlemmar, Elden och Repet, fram och presenterade sig som lady Miranda Berkley av klan Tremere och Emmy-Lou Morningbright av klan Toreador. Dessa två tog öppet en plats i stadens toppskikt och sedemera även som stadens första seneschal och furste på 150 år. Men de övriga rådsmedlemmarna lyste fortfarande med sin frånvaro och flera undrade öppet vad detta kunde bero på. Undran gav så småningom plats för misstänksamhet och osäkerhet inför var man hade dessa anonyma ancillor som hade visat sådan skicklighet i att jaga och dräpa sina fiender. Runt den nya fursten och hennes seneschal stod så ett nytt och bräckligt primogen bestående av flera av stadens mest inflytelserika vampyrer.

Kapitel Två

Kungälv förblev en relativt tyst men hotfull granne under en tid, men detta skulle inte vara. Sabbatens närvaro blev under 2015 en alltmer kännbar fråga. Detta kulminerade i vad som ansågs vara ett så gott som bekräftat rykte att en biskop hade anlänt till staden för att etablera ett riktigt Sabbatstyre. Frågan hur Sabbaten skulle kunna upprätthålla en stark närvaro i en så pass liten stad som Kungälv besvarades snart då sommarens lugn punkterades gång efter en annan av attacker på människor i Göteborg av sabbat som släckte sin törst. Staden befann sig nu i greppet på en stark oro och en växande fasa vilken slog hårt mot Camarillavampyrernas intressen, och även deras förmåga att hitta blod åt sig själva.

Kritiker var inte sena att påpeka att en stad med så pass rastlösa gränser knappast kunde kallas för en ”säker” domän. Frågan om fler strider verkligen var värt kostnaden, eller om det var realistiskt att tro att Göteborg gick att hålla i längden diskuterades både i Göteborg och Europa. Samtalet fördes framförallt flitigt i Danmark där somliga menade att den egna domänen placerats i en ohållbar situation med två aktiva fronter på samma gång.

Det ännu unga styret visade sig också vackla i sin makt, och en frånvarande furste väckte oro. Furst Morningbright svarade på oron genom att utan förvarning lämna sin tron till en allierad, en Malkavancillae vid namn Stahre utan tidigare nämnvärt rykte. Morningbright själv fortsatte att bo i staden i en sorts självpåtagen exil från det sociala livet. Orsakerna bakom detta byte antydde maktstrider på toppen, men inget offentliggjordes för allmänheten. Den nye fursten satt i sin tur bara ett kort tag på tronen innan den ultimata tragedin inträffade. Han föll i händerna på ett Sabbatpack som lyckats ta sig in i staden och hitta honom oförsvarad. Furst Stahre, vars liv hotats av Sabbaten tidigare men som då undkommit, blev gisslan i en vild jakt genom Göteborg mellan Sabbat och Camarilla. Den kulminerade på Östra kyrkogården där Sabbaten i vrede och desperation dräpte sin fånge innan de antingen tillfångatogs eller flydde.

Skakade av denna förlust samlade sig Göteborgs vampyrer för att sörja och finna en ny kurs. Det var i denna mörka timma som Olof Brahe, ancillae av klan Ventrue, steg fram och avslöjade sig som ytterligare en rådsmedlem, den omtalade Katten. Han hade tidigare gjort ett fåtal framträdanden samt lett jakten på den kidnappade fursten. Brahe sade sig villig att axla kronans börda och med detta tog han tronen samt gav sitt ord på att föra Göteborg vidare från dessa nederlag mot en ny framtid.

Kapitel Tre

Detta nya styre tycktes bli det starkaste hittills och en ny gnista av hopp tändes i staden. Både Sabbaten och Camarillan byggde upp sin styrka och en slutgiltig konfrontation med Kungälv kändes allt närmare. När denna till slut kom under vintern 2015 så slog båda sidor till nästan samtidigt. Göteborg hade skaffat sig allierade från Danmarks Brujahklan och från den oberoende Gangrelklanen som vandrar de svenska vidderna. Efter en hård kamp och flera förluster i självaste Kungälv så föll till slut Sabbatens fruktade ärkebiskop, Svea, för Göteborgs trupper.

Segern öppnade för att etablera nya Camarilladomäner som skulle skydda Göteborg och hålla hennes rygg fri från den omedelbara fara som hon svävat i sedan hon först befriades. Nya besläktade sökte sig utåt med Göteborg i ryggen för att etablera nya domäner, och även de som hjälpt Göteborg i kampen mot Kungälv belönades med mark. Plötsligt var inte Göteborg ensam domän i norden längre, utan stod tillsammans med de nya domänerna Kungsbacka och Stenungsund. Kungsbacka blev sätet för flera Brujah som nu kunde forma en domän efter eget huvud, medan Stenungsunds styre aldrig framträdde lika tydligt och blev mer av ett mysterium.

I Kungälv däremot så etablerades aldrig en domän. Där placerade sig istället en varelse som hävdade sig ha varit nyckeln till Göteborgs seger och som la Kungälv under sig som sitt egna, oberoende område. Denna gåtfulla och mäktiga vampyr av klan Lasombra brann öppet av hat för sina klanfränder i Sabbaten, men vägrade att officiellt ställa sig närmare Göteborgs Camarilla än som en tydligt oberoende part.

las.jpg

Efter ett år under furst Brahe kunde en tydligare stabilitet märkas i staden, understött av sina nya Camarillagrannar, och dess styre hade sakta kunnat bygga upp pyramiden. Detta relativa lugn hjälpte att locka nya besläktade till Göteborg och en ny era verkade gry för staden som inte längre präglades av en aktiv front. Även om många underliga händelser och historier, som antydde att göteborgarna hade mer än bara Sabbaten att oroa sig för, cirkulerade inom staden under denna tid ansågs ändå perioden som den första där Göteborg faktiskt kunde känna en viss frid.

Med en större vision än bara Göteborg, och tyngd av hur fursteansvaret hindrade honom från att föra fronten framåt, så lämnade Brahe efter en tid ifrån sig kronan till Toreadoren Clemence Constantine Corday. Hans förhoppning var att hon skulle kunna föra med sig en del av elegansen och kulturen ifrån sin hemstad Paris. Corday, som aldrig tidigare hållit en sådan position men som hölls högt av många i Göteborg för sin varma och behagliga personlighet, accepterade Brahes utnämning.

Därefter drog Brahe, nu en härförare och utan sitt krigsråd, sig vidare in i Sverige för att möta fienden på nytt. Flera av stadens besläktade som formats av det långa kriget följde med honom. En oprövad furste satt på tronen och vid sin sida hade hon Brahes seneschal, Sir Lionel Hopesworth av klan Malkav, en krigsveteran som på många sätt var hennes motsats.

Ett nytt Göteborg höll på att resa sig.

Kapitel Fyra

Furst Cordays första år vid makten såg en tydlig rörelse från stad vid fronten till etablerad Camarilladomän. Övergången från en krigarfurste till en med ett kulturellt intresse skapade intrycket hos många att viktiga poster nu skulle tillsättas, och de fick inte helt fel. En representant från klanerna Brujah, Nosferatu och Tremere tillträdde primogenet och en lagman, en gammal vän till fursten, utropades. De som undrat om en maktkamp skulle utbryta mellan den oerfarna fursten och seneschalen som hade verkat vara en trolig kandidat för tronen såg istället ett samarbete som kanske var för lyckat. En domän som så länge styrts enväldigt tämjs inte på en natt och den verkliga makten hölls tydligt av denna duo som verkade ovilliga att dela den med andra. Primogenet utstrålade inte handlingskraft utan bara symbolvärde och den nya lagmannen kunde ofta återfinnas mitt i olika kontroverser.

Underliga omskakande händelser kom att testa styret och stadens besläktade. Ett mystiskt skepp med en besläktad besättning dök upp i skärgården och visade sig vara ett sällskap som följde en förutbestämd rutt över olika hav. De förnekade att de var en del av Sabbaten, men trots detta så såg de olika fraktionerna våldsamma konfrontationer. Efter ett spänt möte så antogs en obekväm vapenvila varefter skeppet så småningom försvann in i samma nattliga mörker som det en gång kommit från.

Klan Lasombra i Kungälv lät utnämna en av deras egna som skulle bosätta sig i Göteborg och agera representant i frågor som rörde Kungälv. De krävde även att en av Göteborgs besläktade skulle inneha samma roll hos dem. Deras val föll på den Toreador som haft en avgörande roll i striden mot Kungälvs Sabbat och sträckt ut en oavsiktlig hjälpande hand till de neutrala Lasombrorna i processen. Göteborg godtog utbytet av “ambassadörer” och Toreadoren lämnade Göteborg för att bli en del av Kungälvs skugglika hov.

Den underligaste och mest oroande händelsen under året var den plötsliga upptäckten av en okänd besläktad i staden. Han hävdade att han nyss flytt från någon form av laboratorium inom domänens gränser där han hamnat efter att han fångats in i Tyskland. Hans historia var skrämmande och väckte många frågor om maskeraden var bruten. Om den var bruten så fanns fler frågor: varför hade ingen människa reagerat, och vad var det för laboratorium som låg bakom?

Allt detta sköts åt sidan den sista elysiumnatten innan det långa sommarljuset, då Göteborgs vampyrer plötsligt attackerades av ett Sabbatpack som gav en blodig påminnelse om att Camarillans fiender aldrig kunde glömmas bort. Askan av vänner och fiender lades till vila innan de vid liv skildes åt under sommaren.

Kapitel Fem

Göteborgs utveckling gick vidare trots fler hot än Sabbaten på horisonten. Trots furstens och seneschalens grepp om makten så gick utvecklingen vidare. Klanerna växte, flera äldre vampyrer flyttade in, och ett nytt primogensråd tog form som visade mer definierade ambitioner att få en egen bit av kakan. Furstens handplockade sheriff fann sig i en skandal för mycket och tvingades lämna staden. Hon ersattes av en representant för klan Ventrue samtidigt som de klaner som ännu inte förärats med en primogenspost började leta efter möjligheter att höja sig, eller att hävda sitt värde för domänen. Strategierna var många, men när året var slut var primogenet fortfarande inte komplett.

Som ett svar på Sabbatens angrepp så reste sig fältherre Brahe och, i allians med Köpenhamns domän, lyckades befria Malmö från fiendens grepp. Staden kunde inte anses vara en Camarilladomän fullt ut, men Sabbaten var upprotad och i försvarsläge. En ny viktig bricka var satt i spel.

Ett bekymmer som sjudit under ytan i några år nådde plötsligt sin kokpunkt när klan Gangrel hamnade i fullt inbördeskrig inlett av en elder med starka åsikter om klanens roll hos Camarillan. Det som startade som ett försök till samtal slutade med ett blodbad som kastade hela klan Gangrel in i en våldsspiral och satte Göteborgs stad i en fråga om hur de borde agera för att inte förlora för många av sina starkaste krigare nu när försvar visat sig vara lika aktuellt som tidigare. Efter en slutgiltig strid så föll den Gangrelelder som startat det hela, men han föll inte ensam och den oberoende klanen försvagades i hela landet.

Innanför Göteborgs gränser så förmörkades stämningen av furstens order att för traditionsbrott avrätta den Brujah som var nya Göteborgs första neonatutnämnda fledgling. En bit av den unga domänens historia gick för alltid förlorad. Klan Brujahs missnöje kunde höras allt högre efter detta, och somliga misstänkte att klanen påverkades negativt av de Anarkinslag som dykt upp. Klan Brujah sade sig dock bara svara på samma förtryck som de alltid blivit utsatta för i Göteborg, från domänens allra första nätter.

Inte bara Anarker utan även andra klaner verkade nu söka sig till den unga domänen: sent på våren presenterade sig en medlem av klan Giovanni för styret. De flesta var överens om att detta bara var början.

Kapitel Sex

För många så väckte det hopp för Sverige att Malmö, en så viktig position, hade befriats från Sabbatens grepp. Även om staden fortfarande inte var en fullgod, stabil domän så var fienden i underläge. Det kändes som att Camarillan hade överhanden och att krigets vindar gynnade sekten. Även Borås kunde, efter stridigheter med den lokala Sabbaten, befrias av Brujahn Luna som sökte att utöka det landområde som klan Brujah hade intentionen att omforma till sitt eget förlovade land. Men orsak och verkan är universella principer, en handling har alltid en konsekvens. Sabbaten samlade sig efter nederlaget och jagade fältherre Brahe över Sverige för att hämnas. Illa trängd så sökte eldern tillflykt i Örebro med ett fåtal ur sin stab där han fann sig omringad och mycket utsatt. Göteborgs ledare ställdes inför dilemmat att antingen rädda sin forna furste, eller att prioritera säkerställandet av sin domän. De valde att genomföra en insats. Fienden verkade dock förberedd på detta: strider utbröt mellan vampyrer på Örebros gator och maskeraden hade aldrig varit så hotad. I slutändan kunde fältherren säkert föras ut från staden med oväntad hjälp från då okända besläktade. Även om inga liv gått till spillo så var kostnaden för att försöka rädda maskeraden hög, och hela incidenten kunde inte döljas från Europas övriga hov. Göteborg kunde bara hoppas att de gjort tillräckligt.

Rykten började under året gå att Kungälvs härskande Lasombra hade fallit, men något mörkt fanns fortfarande kvar. Några besläktade som åkte dit upptäckte den fasansfulla förklaringen till hur Sabbaten tidigare lyckades behålla sin närvaro hög och dold. De fann resterna av en så kallad blodfarm fylld med de kallnande liken av människor som reducerats till mat, först för fienden och sedan för Lasombra-enklaven. Även om deras ledare tycktes ha försvunnit så stötte de undersökande Camarillabesläktade på andra Lasombra där och frågetecknen var fortfarande många kring denna hemsökta lilla stad.

I staden så utökades under året antalet primogener och när sommaren kom satt alla klaner vid bordet förutom oberoende Gangrel. Utan en röst i primogenet undrade somliga hur länge klan Gangrel skulle vilja ställa sina klor till domänens förfogande. Den som var politiskt uppmärksam kunde se hur det växande primogenet sökte efter möjligheter att etablera sig som en maktfaktor fursten behövde förhålla sig till, men inget primogen är utan interna konflikter.

Under våren och sommaren drabbades några av stadens besläktade av till synes slumpmässiga och oförklarliga skador av en sort som tog lång tid att läka. Styret sökte frenetiskt efter en förklaring, då denna “åkomma” allvarligt kunde försvaga stadens försvar och i teorin leda till dödsfall. Även om en misstanke fanns om att något i vampyrernas föda skulle vara skälet så fanns inga uttalade teorier om hur detta har skett eller vem som är ansvarig.

Våren avslutades med att Örebro-incidenten aktualiserades på nytt och Göteborg fick för första gången besök av en arkon utsänd för att utreda om maskeraden kunde anses säker i det nuvarande styrets händer. Många fick samtala med arkonen och stämningen var spänd när denne uttalade en varning till Göteborg att inte glömma att de fortfarande tillhörde Camarillan, och att Camarillan inte skulle visa någon svaghet om Göteborgs isolering lurat dem att tro att de kunde komma undan med att utmana maskeraden. För att markera Göteborgs plats tvingades fursten själv att dricka en mängd okänt blod som arkonen fört med sig. Vilket hon gjorde och möttes av solidariska hyllningar från sina undersåtar som visade att deras lojalitet fortfarande fanns hos henne.

Kapitel Sju 

Göteborg reste sig mot en fiende som hängt över deras huvuden länge i form av det biomedicinska företaget Biocine. Under lång tid hade stadens vampyrer vetat att vissa i företaget kände till deras existens och att företaget hade infångade besläktade som de experimenterade på någonstans i sina lokaler i Göteborg. Men arbetet med att möta hotet hade gått långsamt på grund av den höga risk det skulle innebära att ge sig i kast med en högteknologisk motståndare som teoretiskt kände till så mycket om dem, och som dessutom hade resurserna tillhörande ett globalt företag att använda sig av för att försvara sig. När vampyrernas attack väl skedde så ledde den till att delar av Biocines experimentella avdelning för övernaturliga varelser förstördes, och flera av de människor ansvariga för projektet försvann spårlöst. För stunden så verkade vampyrerna ha överhanden och ha oskadliggjort mycket av bevisen Biocine hade på deras existens, men företaget i sig fanns fortfarande kvar.

Mitt i det djupaste vintermörkret kallades Europas furstar till en konklav i Frankrike. Ämnet var ny teknologi och hur Camarillan skulle kunna hantera de risker mot maskeraden som den skapade. Många mäktiga furstar närvarade och fler olika åsikter framfördes. Göteborgs furste var på plats och var en av flera som förband sig att hålla ett noggrannare öga på sina undersåtars användande av teknik. Klan Nosferatu ifrågasattes flera gånger då de anklagades för att ha många dolda hörn och vrår av internet där de förvaltade mycket känslig information om den besläktade världen.

Under våren blev det klart att Göteborg skulle ingå i en allians med Köpenhamn och den nyligen skapade Camarilladomänen Malmö. Syftet med alliansen var att domänerna skulle samarbeta för att tränga undan Sabbaten från hela västkusten och binda ihop alla tre domäner genom att dra nytta av deras gemensamma styrka. Detta ställde krav på Göteborg att samla nya besläktade till sig som var villiga att strida för domänen och skapa en ny front söderut. Men var fanns den främsta förkämpen för Sverige och Göteborg — fältherre Brahe? Han tycktes inte nämnas alls i samband med dessa planer vilket en del fann underligt. Nu skulle Göteborg gå från att skydda sina gränser till att utöka dem igen trots allt, vore då inte Brahes involvering given?

Men Göteborgs rop på stöd gick ut, och många nya besläktade syntes snart i domänen. Kanske inte nödvändigtvis för att slåss, utan även av nyfikenhet, reslust, eller ett behov av att distansera sig från sitt förflutna. Oavsett anledning var de där och staden vibrerade av de besläktades intriger.
shad.jpgUnder vårens sista elysiumkväll skedde något som ingen där någonsin sett tidigare: en onaturlig skugga drog in över elysiet och utan förvarning försvann majoriteten av vampyrerna i byggnaden ner i ett svart hål. Lika fort som skuggan kommit var den försvunnen och kvar fanns en samling skrämda och chockade vampyrer som plötsligt fick släppa allt för att försöka finna de försvunna, förutsatt att de fortfarande var vid liv. Och vem eller vad var ansvarigt för denna katastrof som riskerade domänens fortlevnad?

Kapitel Åtta

Aldrig hade Göteborg varit så sårbart som det var den sommaren. Två tredjedelar av stadens besläktade var spårlöst försvunna och om fienden blev medveten om detta tillstånd hade Göteborg utan tvivel anfallits och erövrats med detsamma. Sökandet efter de försvunna leddes av Furst Corday själv som snabbt riktade sin blick mot den logiskt första misstänkta i frågor som rörde mörker och skuggor: Kungälv. Detta ledde i sin tur till att vampyrerna snabbt blev varse om hur Kungälv sökte efter dem också. Mellan de båda städerna möttes Furst Corday och Kungälvs mystiska härskare, Lasombran Marius. Under mötet bekräftades vad många misstänkt - att Marius dräpt sin sire, Albani, för att nu själv ägna sig åt mystiska och förbjudna ockulta göromål. Han hade även skapat nya vampyrer som följde honom, nya ackolyter, och han var rasande på Göteborg. Marius avslöjade att han hade försökt genomföra en ritual som av okänd anledning hade gått fel och haft effekt i Göteborg istället. Misstankar om att Göteborg lagt sig i med flit hade gjort honom rasande, men efter ett samtal där båda sidor knappt kunde hålla sig från att flyga i halsen på varandra gjordes en överenskommelse: Marius skulle använda sina förmågor för att försöka hämta tillbaka alla de som fallit - i utbyte skulle han få välja någon av de fallna att följa med honom. Flera nätter efteråt var alla förberedelser redo och Göteborg fick bevittna hur Marius, i en skrämmande uppvisning i makt, slet upp slöjan mellan denna värld och den plats som de olyckliga själarna från elysiet fallit ned till. Och vad var detta för plats? En mörk labyrint höljd i skuggor, härjad av osaliga ljud och varelser som inte var av denna värld. En plats av ond död och ren förtvivlan. En annan dimension, nära kopplad till den abyss som Lasombror drar sina skuggor från. När Marius sträckte in sin hand fick han dock bara ut en handfull av de vilsna, men nog för att uppfylla sin del av avtalet. Som sitt pris valde han en av furstens egna tjänare, som vandrat i labyrinten med den grupp som nu räddats. De övriga fallnas öde var okänt och Göteborg vilade i ovisshet tills dess att de övriga grupperna hittade egna vägar ut ur labyrinten och tillbaka till domänen. De som återvände var medtagna och upplevde sig ha befunnit sig i labyrinten längre än de på utsidan. Gruppen som spenderat längst tid i mörkret hade vandrat i labyrinten under nästan fyra månader. När sommaren var över var Göteborgs vampyrer alltså fulltaliga igen, men de som ryckts iväg skulle bära med sig minnena av detta för alltid.

Det var dock tydligt för alla att Kungälv hade blivit ett problem som inte längre kunde skjutas på framtiden: Marius hade nästan krossat dem utan att ens försöka. Och vad hade hans mål varit egentligen? Detta var ett hot som inte bara riskerade att drabba Göteborgs vampyrer. Under hösten och vintern sökte domänens styre efter Marius, och efter sätt att besegra honom. Stadens primogensråd arbetade nära fursten i detta, men vampyrpolitiken är vad den är och kampen för att få makt, inflytande och blod fortsatte. Speciellt nu när den tomma seneschalsposten lämnade ett vakuum som alla klaner ögnade hungrigt. De interna intrigerna kokade bland olika försök att distrahera och underhålla. Klan Malkav förlorade sin primogenspost, och makten koncentrerades ytterligare. Trots anbud valde fursten att dröja med att tillsätta en ny seneschal och verkade snarast uppskatta att hålla ensamt majestät. Stadens ancillor bedrev sina egna agendor och flera av dem höll ett vaksamt öga på den senast anlända, en Tremere som ökade till sin klans makt och inflytande så att den nu stod över alla förutom furstens egna klan.

Fortfarande hade ingen hört av fältherre Brahe, men det började synas fler och fler tecken på att han inte bara försvunnit utan hölls fången av någon okänd part. En handfull av de soldater som följt honom syntes i Göteborg men kunde bara ge begränsad information och inget avgörande.

Stadens samarbete med Köpenhamn och Malmö bar frukt, och på en storslagen julbjudning i Köpenhamn utropade Furst Horn hur alliansen mellan dessa domäner stod stark och skulle se Norden befriad från Sabbaten. Under våren kunde utsända från både Malmö och Göteborg rapportera framsteg med att infiltrera flera städer längs med västkusten och börja sätta upp de första spelpjäserna för att så småningom låta Camarillan ta över. Så länge dessa domäner kan bära den tunga bördan av att finansiera arbetet.

Sabbaten å sin sida påminde Camarillan om sin existens när de attackerade Alingsås, ett fäste för Camarillan som stått lika länge som Göteborg, om än inte stabilt nog att bli en domän. I den brutala attacken föll ledaren för Alingsås Camarilla - Margareta Brahe, childe till fältherren - och nästan alla som följde henne. Göteborg väntade inte utan skickade omedelbart upp eget folk för att försöka rädda det influensnätverk som Margareta ägnat år till att omsorgsfullt bygga upp. Ytterligare konflikter med Sabbaten ledde till förluster på båda sidor, men i slutändan kunde Göteborg ändå stabilisera och muta in en del av området som annars hade gått helt förlorat. Fienden är dock nära och situationen mycket riskabel. Ett annat childe till Brahe - Fredrika, ancilla av Göteborg - har klivit fram för att hålla sin hand över Alingsås.

Jakten på Marius gav allt fler korn av information och en större och mer oroande bild höll på att målas upp, men också känslan av att villebrådet närmade sig. Nästan precis ett år efter fallet in i den mörka labyrinten skulle Göteborgs vampyrer samla sig för att hålla ett sista elysium, men även göra de sista förberedelserna innan de agerade mot Marius. Då chockade klan Tremere domänen genom att utropa hur de agerat på egen hand och lyckats lokalisera samt eliminera Marius i Kungälv. Ytterligare en chockvåg gick genom staden när Furst Corday kungjorde att hon valt Ancilla Kollig av klan Tremere som sin nya seneschal. Klan Tremeres samlade makt i kombination med att de agerat bakom ryggen på övriga ancillor och primogener skapade omedelbart spänningar. Även neonatskiktet reagerade negativt då Kollig utmärkt sig som en impopulär och skrämmande individ. Den enda sprickan i klanens rustning var att deras primogen, som haft sin post längst av alla, kort därefter klev ner från sin plats i rådet och lämnade domänen, vilket skiftade det politiska landskapet.