Prolog

Göteborgs fall; hur Camarillans starka borg och kil i Norden blev ett förorenat näste för den blodtörstiga Sabbaten var en tragedi som skakade Europas besläktade och hängde över kontinenten som ett mörkt moln av förödmjukande minnen.

I nästan 150 år styrde sålunda Sabbaten ensam Norden. Isolationen från kontinenten hade redan innan gett upphov till starka nästen i både Norge och Finland, och Sverige med Göteborg innebar att Camarillan fick erkänna sig besegrad och utdriven ifrån samtliga dessa länder. Men hon glömde aldrig, och gav heller aldrig upp hoppet om att kunna återta den förlorade marken.

Det har alltid funnit oroshärdar i Europa; platser där Sabbaten förskansat sig för djupt för att Camarillan ska kunna driva bort dem. Söderut, österut, i Ryssland, och så i norden förstås. Norge och Finland är sedan länge två starka sabbatfästen. Mera isolerade ifrån kontinenten har de varit svårare att nå.

Sverige var den kil Camarillan förlitade sig på för att hålla situationen under kontroll när Norge och Finland oväntat slog sig samman för att tvinga Camarillan ur norden och etablera en svensk sabbat. Göteborg, en strategisk nyckelpunkt och en av de viktigaste hamnstäderna på dessa breddgrader, var en av de första städerna som attackerades och till slut föll.

I nästan 150 år har detta bokstavligen hängt över Europas camareliter, där Sverige legat mellan Finland och Norge som en kombination av sabbatterritorium och ingenmansland.

Gränsen mellan Danmark och Sverige blev frontlinjen för det konstant rasande kriget mellan sekterna. Danmark accepterade sin nödvändiga funktion som gränsvakt mellan Sabbaten och resten av Europas besläktade, och konflikter mellan Sverige och Danmark var sällan frånvarande, även om intensiteten i dessa konfrontationer varierade stort från ett decennium till ett annat. Samtidigt växte sig Sabbaten stark i Skåne och rotade sig till den grad att kritiska röster inom Camarillan började ifrågasätta om det alls fanns en vilja att återta svensk mark och jämförde Danmark som en plattform för en invasion kontra dess roll som grindvakt.

De enda egentliga intrången som gjorts av Camarillan har varit via Danmark mot Malmö, en stark fiende med flera satelliter av sydsvensk Sabbat som organiserat sig. Resultatet har varit skärmytslingar som böljat fram och tillbaka genom åren men åstadkommit lite.

En ny, kontroversiell taktik lades sålunda fram; att förbipassera Malmö helt och återta Göteborg via Fredrikshavn för att slå in en ny kil som skulle skära av den sydsvenska Sabbaten från Norge. Förslaget mötte motstånd från flera håll inom Camarillan som allt för riskabelt och en onödig uppdelning av resurser, men fick i slutändan tillräckligt med stöd för att kunna genomföras. Kallelsen att återta denna stad som varit en plågsam förlust manade flera vampyrer att resa norrut för att delta.

Fem besläktade framträdde och bildade ett krigsråd som ledde offensiven från olika positioner runt Göteborg. Deras identiteter och kvalifikationer hölls hemliga av säkerhetsskäl och deras order fördes nedåt i Camarillans led via utvalda löjtnanter. Striderna handlade i början främst om resurser och information, det mänskliga nätverket och olika insatser med ghouls. Men våldet trappades upp och allt oftare möttes besläktade på slagfältet. De stridande vampyrerna delades upp i två huvudgrupper:

Trupp Nord, den större gruppen, också känd som Hammaren, hanterade de större nordliga områdena. De såg hårdare strider och led högre förluster, men vann även segrar mot odds som ansågs i princip omöjliga. Den rådsmedlem som direkt såg över dem fick rykte om sig att vara en excentriker vars planer tog sig en mycket intuitiv form och utifrån lätt liknade ren dumdristig galenskap. I slutändan gav de trots detta segrar där andra hade gått under. Denna rådsmedlem var endast känd under kodnamnet Råttan.

Den andra gruppen var Trupp Syd, eller Kappan. Dessa besläktade opererade i centrum av staden och de södra områdena. Deras aktioner var subtilare och de hanterade även maskeradbrott och uppstädning. De styrdes med en närmast kirurgisk precision av en annan rådsmedlem som var känd under kodnamnet Katten; en person som snabbt framstod som raka motsatsen till Råttan i sitt temperament och metoder.

De övriga rådsmedlemmarna, deras roller långt ifrån så definierade utåt som Kattens och Råttans, benämndes med kodnamnen Elden, Repet och Oxen.

Kapitel Ett

Göteborg tog tio år att återta, och utnämndes officiellt till en legitim camarilladomän under hösten 2013, men var under ständigt hot utifrån. I november samma år så chockades flera av Göteborgs vampyrer när nyheten kom att Sabbaten, utan förvarning, slagit till emot Kungälv och brutalt dräpt de cotterier som hållit området. Precisionen i attacken som inte lämnat några kända vittnen vid liv höjde frågan hur Sabbaten kunde ha en så pass detaljerad kunskap om Kungälvs försvar, och somliga fruktade att detta bara var den första attacken och att nya anfall mot själva Göteborg snart var att vänta. Rykten gick även att klan Brujah fått ett erbjudande från Rådet att återta Kungälv i utbyte mot att få staden som egen domän, men att interna splittringar ledde till att klanen aldrig agerade på erbjudandet och flera av dem valde att lämna domänen efter detta.

Samtidigt som Göteborg förklarades vara en camarilladomän så trädde två av dess rådsmedlemmar, Elden och Repet, fram och presenterade sig som lady Miranda Berkley av klan tremere och Emmy-Lou Morningbright av klan toreador. Dessa två tog öppet en plats i stadens toppskikt och sedemera även som stadens första seneschal och furste på 150 år. Men de övriga rådsmedlemmarna lyste fortfarande med sin frånvaro och flera undrade öppet vad detta kunde bero på, och undran gav så småningom plats för misstänktsamhet och osäkerhet inför vart man hade dessa anonyma ancillor som hade visat sådan skicklighet i att jaga och dräpa sina fiender. Runt den nya fursten och hennes seneschal stod så ett nytt och bräckligt primogen bestående av flera av stadens mest inflytelserika vampyrer.

Kapitel Två

Kungälv förblev en relativt tyst men hotfull granne under en tid, men detta skulle inte vara, och Sabbatens närvaro blev under 2015 en allt mera kännbar fråga. Detta kulminerade i vad som ansågs vara ett så gott som bekräftat rykte att en biskop hade anlänt till staden för att etablera ett riktigt sabbatstyre. Frågan hur Sabbaten skulle kunna upprätthålla en stark närvaro i en såpass liten stad som Kungälv besvarades snart då sommarens lugn punkterades gång efter en annan av attacker på människor i Göteborg av sabbat som släckte sin törst. Staden befann sig nu i greppet på en stark oro och växande fasa vilken slog hårt emot camarillavampyrernas intressen, och även deras förmåga att hitta blod åt sig själva.

Kritikerna var inte sena att påpeka att en stad med så pass rastlösa gränser knappast kunde kallas för en ”säker” domän. Frågan om fler strider verkligen var värt kostnaden, eller om det var realistiskt att tro att Göteborg gick att hållas i längden diskuterades både i Göteborg och i Europa, och framförallt flitigt i Danmark där somliga menade att den egna domänen placerats i en ohållbar situation med två aktiva fronter på samma gång.

Det ännu unga styret visade sig också vackla i sin makt, och en frånvarande furste väckte oro. Prins Morningbright svarade på oron genom att utan förvarning lämna sin tron till en allierad, en malkavancillae vid namn Stahre utan tidigare nämnvärt rykte, även om Morningbright själv fortsatte att bo i staden i en sorts självpåtagen exil från det sociala livet. Orsakerna bakom detta byte antydde maktstrider på toppen, men inget offentliggjordes för allmänheten. Den nye fursten satt i sin tur bara ett kort tag på tronen innan den ultimata tragedin inträffade och han föll i händerna på ett sabbatpack som lyckts ta sig in i staden och hitta honom oförsvarad.  Furst Stahre, vars liv hotats av sabbaten tidigare men som då undkommit, blev en gisslan i en vild jakt som drev igenom Göteborg mellan Sabbat och Camarilla innan den kulminerade på Östra kyrkogården där Sabbaten i vrede och desperation dräpte sin fånge innan de antingen tillfångatogs eller flydde.

Skakade av denna förlust så samlade sig göteborgs vampyrer för att sörja och finna en ny kurs. Det var i denna mörka timma som ytterligare en rådsmedlem, den omtalade Katten, som tidigare gjort ett fåtal framträdanden och som också lett jakten på den kidnappade fursten, trädde fram och sade sig villig att axla kronans börda. Som Olof Brahe, ancillae av klan ventrue, tog han tronen och gav sitt ord på att föra Göteborg vidare från dessa nederlag och mot en ny framtid.

 

Kapitel Tre

Detta nya styre tycktes bli det starkaste hittills, och en ny gnista av hopp tändes i staden. Både Sabbaten och Camarillan byggde sin styrka och en slutgiltig konfrontation med Kungälv kändes allt närmare. När denna till slut kom under vintern 2015 så slog båda sidor till nästan samtidigt. Göteborg hade skaffat sig allierade från Danmarks brujahklan och den oberoende gangrelklanen som vandrar de svenska vidderna. Efter en hård kamp och flera förluster i självaste Kungälv så föll till slut sabbatens fruktade ärkebiskop, Svea för Göteborgs trupper.

Segern öppnade för att etablera nya camarilladomäner som skulle skydda Göteborg och hålla hennes rygg fri från den omedelbara fara som hon svävat i sedan hon först befriades. Nya besläktade sökte utåt med Göteborg i ryggen för att etablera nya domäner, och även de som hjälpt Göteborg i kampen mot Kungälv blönades med mark.. Plötsligt var inte Göteborg ensam domän i norden längre, utan stod tillsammans med de nya domänerna Kungsbacka och Stenungsund. Kungsbacka blev sätet för flera brujahs som nu kunde formge en domän efter eget huvud, medan Stenungsunds styre aldrig framträdde lika tydligt och blev mer av ett mysterium.

I Kungälv däremot så etablerades aldrig en domän. Där placerade sig stället en varelse som hävdade sig ha varit nyckeln till Göteborgs seger, och som la staden under sig som sitt eget, oberoende område. Denna gåtfulla och mäktiga vampyr av klan lasombra brann öppet av hat inför sina klanfränder i Sabbaten, men vägrade officiellt att ställa sig närmare Göteborgs Camarilla än som en tydligt oberoende part.

Efter ett år under furst Brahe så kunde en tydligare stabilitet märkas i staden, understött av sina nya camarillagrannar, och dess styre hade sakta kunnat bygga upp pyramiden. Detta relativa lugn hjälpte att locka nya besläktade till Göteborg, och en ny era verkade gry för staden som inte längre präglades av en aktiv front. Även om många underliga händelser och historier cirkulerade inom staden under denna tid som antydde att göteborgarna hade mer än bara Sabbaten att oroa sig för så ansågs ändå perioden som den första där Göteborg faktiskt kunde känna en viss frid.

Med en större vision än bara Göteborg, och tyngd av hur fursteansvaret hindrade honom från att föra fronten framåt så lämnade Brahe, efter en tid, ifrån sig kronan till toreadoren Clemence Constantine Corday. Hans förhoppning var att hon skulle kunna föra med sig en del av elegansen och kulturen ifrån sin hemstad Paris. Corday, som aldrig tidigare hållit en sådan position, men som hölls högt av många i Göteborg för sin varma och behagliga personlighet, accepterade Brahes utnämning.

Så har Brahe, nu en härförare och utan sitt krigsråd, dragit vidare in i Sverige, och flera av stadens besläktade som formats av det långa kriget följde med honom. En oprövad prins sitter på tronen, och vid sin sida har hon Brahes seneschal, Sir Lionel Hopesworth av klan malkav, en krigsveteran som på många sätt är hennes motsats.

Ett nytt Göteborg håller på att resa sig.